Jag var sju år, och hade gått två veckor i första klass när lärarinnan kallade mig och min mamma till ett kvartssamtal. Ett samtal som gick ut på att förklara för oss att jag var ordblind (dyslektiker). Att jag inte kunde bli något annat än hantverkare. En diagnos och prognos som ristades in och blev till ett förnedrande ärr i mig från den dagen år 1971.
- Ett ärr som sedan år 2014 inte längre gör mig något, inget som hindrar mig, inget som begränsar mig. Men det tog mig hela fyrtiotre år att inse att lärarinnan hade helt fel på en punkt. Jag kunde faktiskt bli något mer än "bara hantverkare."
Idag är mitt yrke författare, med böcker som legat i topp på topplistorna av flest lyssningar. Toppat flertalet listor, inte bara en gång! Kontrakterade avtal där mina böcker ska bli till tv-serier. Jag har en stor förkärlek till att skriva TRUE and CRIME.
Och älskar verkligen mitt yrke, varje dag njuter jag av att ta klivet in i min skrivarlya och där skriva berättandes om verkligheten som mina böcker är byggda på. Jag hoppas att min resa kan inspirera fler dyslektiker till att se möjligheterna i att det är möjligt för oss att skriva böcker. Inget barn ska på livstid få dömas ut av skolan!
