Jemima, som då var 5-år och Christopher som var 12-år, befann sig ute på
stan i Uganda. Två barn som fått en ny chans i livet på hemmet för
föräldralösa barn, i staden Jinja. Jag vet inte alls någonting om hur din reaktion blev om du tog dig tid till att se hela videon, vet bara hur min reaktion blev av den klump i magen som växte allt mer av att i stort sätt ingen såg Christopher. Hur hans glädje och förhoppning allt mer sjönk till botten, den liksom dog ut.
Två barn i en stad i Uganda, barn som sedan tidigare är uppfyllda med erfarenheter från gatan, efter att dom tidigare har levt som föräldralösa
gatubarn. Ödet som hela tiden styrt deras liv och valmöjligheter till att överleva för dagen.
Det
är
just Jemima & Christopher som berör mig så oerhört mycket på djupet, av
det jag ser i videon. En vuxenvärld som där i stunden inte alls bryr sig om barnen. Allra
minst bryr dom sig om Christopher som sitter i rullstol, född med en
funktionsnedsättningen. Cerebral pares. Under sina tolv år i livet har Christopher aldrig stått upp på sina egna ben. Vilket Bazira, som är en av
grundarna till hemmet, berättade för mig. Och att dom inte hade ekonomiska
möjligheter till att ge Christopher den rehabilitering/träning som han
behöver, med hjälp av en fysioterapeut, specialiserad på barn. Han som
fanns, men som inte kunde anlitas av ekonomiska skäl. Och det om något störde mig kraftigt!
Såsom mycket annat som saknades för barnen, trots organisationens stora vilja till att göra allt för deras barn, så också för Christopher, men som inte kunde bli till verklighet ,
då pengarna inte fanns. Jag har ju själv erfarenhet av att dömas till ett liv i rullstol, året var 2008. Att det inte fanns en chans för mig att kunna stå upp utan hjälp, att min vänstra arm och hand aldrig mer skulle fungera. Detta efter att jag blivit halvsides förlamad i sviterna av tre hjärnblödningar, så jag vet absolut hur det kändes för mig när någon (en läkare) släkte ner förutsättningarna för mig, då 44-år. Att jag var för sjuk för att få rehabilitering. Det var i september år 2008. Nu år 2023 fanns inte pengarna för att ge 12-åriga Christopher den rehabilitering som han har behov av.
Men jag hade tur, och fick tre månaders inlagd rehabilitering på en klinik i Stockholm. Och därefter fick jag helt och hållet förlita mig på min egen förmåga att göra det bästa av livet. Som tidigare elit idrottsman hade jag grundkunskaperna hur man tränar för att bli bäst. Så jag tog mig för att dagligen under fem år underkasta mig rehabilitering i egen regi. Den 17 augusti 2013 var jag enligt läkare och professorer "mirakulöst" helt återställd, jag sprang 1 mil i tävlingen Norrköpings stadslopp. I september 2014 gavs min bok HJÄRNVILJA ut.
Av
det som jag i filmen såg av vuxenvärlden blev det till en positiv väckarklocka i ett uppvaknande som
fick
mig till att ta tag i mitt egna personliga ansvar som vuxen. Så fanns det en möjlighet för mig att göra någonting? Det var frågan som växte sig allt större inom mig dag för dag. Fanns det en
möjlighet till att göra någonting så mycket bättre för någon annan och inte bara för mig själv, i det här fallet för barnen i Uganda. Fanns den? JA
Jag började först med att kontakta Bazira, och berättade att jag ville börja donera 1 000 kronor i månaden som ett matbidrag, att det skulle ske löpande månad för månad. Det som började med en egen donation i september 2023, och då gällde det inte mat.
